Det okända

Jag kunde inte släppa taget. Vibrationen gick genom höger hand till vänster, som en nål och tråd in och ut genom hjärtat

Nellie Lexfors

6 min

Det okända

Författare

Jag kunde inte släppa taget. Vibrationen gick genom höger hand till vänster, som en nål och tråd in och ut genom hjärtat, samtidigt som en stark kraft höll mig fast. Blicken svartnade.

Det var nånting med platsen, lamporna hade blinkat som en strobe i flera månader. Det hårt skiftande ljuset drog min uppmärksamhet till sig. Jag befann mig på en bortglömd parkering när jag svingade mig runt lyktstolpen. Jag tog tag i den med ena handen, sen med andra, och med en gång brände mina överarmar fast. Ljuset tändes och släcktes. Strömmen rusade genom mig och kändes som vibrationen när metall slås mot metall, som våldsamma tryckvågor utan hänsyn. Jag befann mig i en oändlighet som varade några sekunder.

Efter det utökade mitt hjärta sina elektroniska impulser och startade ett uppror, med oregelbundna slag som slår så hårt att det inte finns något förutom de hårda slagen. Med blicken fastklistrad på monitorn såg jag hjärtats rytm. EKG-apparaten skrek och vågorna slog i taket som brunstiga tonårspojkar på hemmafester i högstadiet. Högstadiet var länge sen nu. Jag bodde hemma men längtade efter att flytta där ifrån. Jag var ej mottaglig för kärlek, förrän min 9 år yngre syster föddes. Hon blev mitt sätt att få närhet. Vi delade någonting som är svårt att beskriva i denna världen. Jag flyttade ifrån henne när hon var 5, jag var 16. Sen dess har jag flyttat fram och tillbaks, alltid bott långt ifrån, varit i konstant rörelse framåt, utan att förstå var detta framåt skulle ta mig. Men nu förstår jag.

Sjukhussteril belysning blottar det som vi till vardags försöker undvika, men som hela tiden finns där, under allas liv, som ibland gör sig påmind. Skörheten. Den gör sig påmind för att vi ska komma ihåg att döden till slut kommer att göra anspråk på oss alla. Men varför måste vi påminnas om något så ofrånkomligt?

Jag förstår att människans melankoliska sida skulle äta upp våra konturer om vi konstant oroade oss inför döden. Men det är inte oron jag söker, utan angelägenheten, vad är det som betyder något egentligen? Livets distraktioner pågår framför ögonen. Jag springer förbi kulisserna av vår tid och ibland känns det som att jag snarare iakttar än deltar. Skulle ringt min syster i tisdags. Det är måndag nu. Dagarna sitter ihop, liksom vi vid varsin skärm och konstruerar den bild vi vill leva i. Alla samtal avbryts av vibrationer, blicken riktas till bordet där telefonen lyser och i samma stund förlorar samtalen sin riktning. Men när något okänt drabbar oss, slår vi larm och angelägenheten understryks. Relationer och samtal, drömmar och rädslor får träda in och finnas till för en stund.

Jag har alltid klarat mig själv. Och det gör jag fortfarande, men inte med den styrka jag ljugit mig till. I denna stund är den enda närheten telefonen som pressas mot mitt öra. Min syster och mina föräldrar har blivit en distanserad röst i telefonens högtalare. Jag säger att jag fått ström i mig. Mitt hjärta blöder. Men det är inte strömmens fel. Det beror på mitt sätt att prioritera, fly och ignorera.


GIF video som visar en dansande ungdom i nattens ljus

Hjärtbrand,

magman i vår kropp.

Förträngda kärl,

lögner i vårt blodomlopp.


En desorientering

av gaser och kristaller,

en taktik för att

navigera sig bland metaller.


Det luktar brända kroppar,

svullna cigaretter, askoppar.

Flyktiga beteenden tar utan att ge,

stryper utan att se.


Yttre gränser skedar,

solen urinerar

täck dig med ditt inre.


Tänd fyr på din syster,

håll henne i brand,

det är enda sättet att behjärta

skörheten hos varann.

Om författaren

Du kanske också gillar

Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse på den här hemsidan.

Läs mer