Vodoo

I början var jag övertygad om att de var mitt inres försök att manifestera egna upplevelser.

Kajsa Grytt

6 min

Voodoo

Författare

Osaturerad bild som visar 2 voodoodockor, en av trä och en i skellett.

Alla mina historier, sånger, pjäser och böcker har dykt upp i mig som scener och verkligheter jag aldrig varit med om. I början var jag övertygad om att de var mitt inres försök att manifestera egna upplevelser. Jag letade därför alltid efter ursprunget och förklaringen. Jag ville att de skulle stämma samman med någonting verkligt i mig. Som att jag förde krig mot fantasierna och försökte få in dem i sanningar där de inte ville vara, eller ens fick plats. Men fantasin vann alltid. Det var de texter som besegrade mig och stod för sig själva som blev något att ha. De levde vidare och vecklade ut sig ju mer jag umgicks med dem. Texterna jag lyckades tvinga in i en sanning dog. När jag hade total kontroll tappade jag intresset och kapitulerade tillslut inför nyfikenheten på det okända. Jag erkände den som min kreativa motor.

Skyline över en storstad Stark måne som lyser över new orleans gator Trånga gator med bilar parkerade längs new orleans gator

I januari 2010 överväldigades jag av New Orleans. Jag hade aldrig tänkt tanken, men när min vän ropade ”kom hit! Det är underbart,” köpte jag en biljett. Det var fem år efter orkanen Katrina och traumat låg fortfarande tungt över Mississippi. Återuppbyggandet och stadens längtan att komma till liv omfamnade och välkomnade mig. New Orleans bad om luft utifrån och det värsta hade redan hänt. Jag turistade i den känslan och kände mig fri vid verandorna och på de trasiga gatorna, med musiken och i de långa varma nätterna. Men det var inte bara det. Det var något annat också, något jag kände igen. Något som var mitt. Det var här det hade hänt. Det var i New Orleans den där kvinnan hamnade när hon lämnat sitt barn. Hon som för 17 år sen kom till mig som en pjäs-idé om återföreningen mellan en mamma och hennes son. I mig var hon bedagad och full, och när han efter 22 år hittade henne, och dök upp på hennes stambar, flirtade hon med honom. Hon hade skuldtyngd längtat efter sin son och när han efter att ha letat länge äntligen kom, kände hon inte igen honom. Han visste däremot så fort han såg hennes rygg i baren att det var hon.

Målat porträtt på en kvinna med rött hår i förgrunden och en stor stad i bakgrunden.

Då, när idén kom, ville jag bygga hela texten på att hon flirtade med honom. Hans skam, och hennes, och vad den gjorde med deras möte. Jag skrev aldrig den pjäsen, men hon och han hade sovit i mig sen dess. När jag kom till New Orleans första gången vaknade de och jag visste att det var här det hade hänt. Det var här hon drunknade i sig själv och det var hit han kom.

Graffitti på new orleans gator

Jag vandrade gatorna upp och ner och hittade hennes hem bland trähusen i Baywater. Hon hade bott i ett creolskt townhouse, ett av de få på Royal Street med både veranda mot gatan och balkong på andra våningen. Där hade hon suttit på balkongen i skuggan av en palm och skrivit. Hon redigerade filmmanus och skrev dikter som aldrig blev utgivna. Hon gick på barerna och besökte sin kärlek i träsket. Hon älskade staden och drunknade i sig själv.

Träd utan löv som vadar i vatten, under de står husvagnar.

Efter det besöket var jag som besatt av New Orleans och längtade hela tiden tillbaka. Jag återvände varje år och när jag 2016 ville börja skriva romanen om Veronica och Peter, som jag nu döpt dem till, använde jag ett helt stipendium till månadshyran av ett stort vackert rum på Dauphine Street i Baywater/New Orleans. Rummet låg några hus ifrån Veronicas balkong på Royal Street. I hennes kvarter. Nära hennes barer. Jag skulle börja skriva boken om Veronica närvarande i hennes värld.


Målad bild av ett skellett som spelar trumpet.

Men det fanns en sida av New Orleans som jag hade undvikit. Något som dominerade staden, men som jag hade svårt att förhålla mig till. Jag hade bara mött voodoon i turistaffärer och hade ingen egen ingång. Jag förnekade den inte, men den kom aldrig till mig. Voodoon var inte min, men nu när jag skulle skriva om Veronicas liv i New Orleans behövde jag närma mig och förstå någonting om den. Om en lever i New Orleans måste en förhålla sig till voodoo. En kan bejaka eller förneka, men inte ignorera. Med sin längtan efter barnet hon lämnat, med skräcken efter mötet på kyrkogården och med den älskade Wendell som försvann i orkanen men återvände förändrad, måste Veronica gå till en voodoo prästinna för att leta efter ett mönster. Jag behövde närma mig voodoo’n i New Orleans och välja en mambo att själv besöka. Två månader innan min avresa från Stockholm började jag läsa på. Så här beskriver voodoo-prästinnan och mambon Sallie Ann Glassman voodoo. Voodoo is a religion and a way of looking at the world. It developed out of the slavetrade when various african nations were brought into the new world. In Louisiana as in Haiti and troughout the Caribian, those people encountered native americans, they encountered european catholics, they even encountered masons with there interest in magic and mysticisism. Voodoo became a kind of gumbo that held together all these different beliefs and practices. Voodoo recognizes that there is an invisible realm of spirit within the visible world. That very belief allowed the slaves to be empowered and to live from a place of plenty, abundance and full of beauty, and it terrified the slaveowners. Thats why voodoo have a terrible reputation. There was a real effort made to squash the religion. But voodoo remained alive and it made its way into the cultural fabric of the city of New Orleans. Its in the Mardi Gras costumes and dance-steps and in the call and respons chants, in the rythm of jazz and in the graveyard-displays in our marvelous citys of the dead. It’s all part of New Orleans sense of itself and identity and it comes straight out of the heart of voodoo.

Porträttbild på kajsa under ett rus av lycka

Jag var så lycklig den där månaden i det stora vackra rummet som liknade en gammal dans-studio. Jag blev hudlös och kreativ, och på nätterna när jag kom hem dansade jag ensam över hela golvet. Klockan fem vaknade jag sen och skrev fram till två. 70 sidor av romanen ”Du lever i mig” hamnade i datorn. Jag gjorde yoga och var noga med strukturen, men la också märkte till underliga känslor som böljade omkring i mig. De kom och gick utan att lämna sår. Jag kunde plötsligt känna något som liknade stark sorg eller hotfull rädsla, för att en kort stund senare bli varm som av förälskelse följt av en mäktig frihetskänsla. Det som blev kvar i mig efter svängningarna var bilder och scener jag kunde betrakta och i vissa fall använda i det jag skrev. Jag upplevde det som om jag hade en biograf i själen, som visade mig filmer att beröras av, men som inte alls handlade om mig. Jag kunde hela tiden röra mig vidare, till nästa känsla och nästa scen. En eftermiddag på ett galleri blev jag inbjuden till en krokiklass. Jag hade inte tecknat på 30 år, men köpte kol och papper och gick ner till floden för att värma upp. Tecknade kvistar, stora stockar, bron och det breda vattnet.

Skissad bild på en bro

Min hand vispade runt på pappret och var mycket modigare än när jag som ung ägnade mig åt att försöka vara duktig. Jag hade plötsligt en säker formkänsla och i klassen senare blev jag chockad över hur väl mitt öga och min hand fungerade. Inga tankar behövdes. Det var som att jag flyttade in modellen i medvetandet och att min hand sen ritade vad hon blev därinne. Två klasser kroki, två gånger två timmar med modell och det stora golvet i dans-salen fylldes av flyhänt och fritt koltecknade kvinnokroppar. En eftermiddag satt jag på St Claude Aveny och tänkte att ”jag behöver flytta hit. Jag kan utbilda mig till trauma-terapeut och öppna mottagning. Jag måste vara i New Orleans.”

Krokibild på en naken kvinna med streckat ansikte

Så kom dagen då jag bokat tid hos mambon. Det var en förmiddag. Solen vällde in över området med lagerbyggnader och tågräls som skiljde Baywater ifrån Marigny, där Sallie Ann hade sin plats innanför en butik för ”spiritual supply”. Jag hade tid klockan tio men när jag kom fram var dörren låst och butiken nersläckt. Kvart över tio kom en pojke som öppnade och bad mig vänta. Jag gick omkring och fingrade på flaskor med drakblod och arabiska nätters olja, ljus i glasbehållare att tändas för juridisk framgång eller kärlek, påsar med djurdelar och målade tavlor av dansande änglaskelett. När Sallie Ann kom frågade hon mig om mitt namn och orsaken till mitt besök i New Orleans. Sen bjöd hon in mig i ett litet rum innanför butiken och stängde dörren. Därinne fanns två stolar och ett bord med en kristallkula. Hon frågade om jag ville ha papper och penna. Jag svarade att, ”Nej, jag vill nog bara lyssna,” men hon rekommenderade att jag skrev eftersom hon skulle gå in i trans och inte minnas vad hon sagt. Jag tog emot pappret och pennan och hon tände en rökelse. ”Nu går jag in”, sa hon och blundade. När hon öppnade sina ögon mötte hon min blick och berättade rakt in i mig.

Bild tagen under natten på det hus som kajsa bodde i

”Du har bott i New Orleans i ett tidigare liv. Det var 1800-tal och du kom över Atlanten efter att i sorg ha lämnat något bakom dig. Du var medial och arbetade med att hjälpa döda människor att släppa för att kunna gå över till andra sidan. Du bodde i ett ”townhouse” på Royal Street i Baywater och du satt ofta svartklädd i skuggan på den övre balkongen. New Orleans överrumplade dig. Det fanns så mycket smärta, så mycket död och så många vilsna andar som behövde din hjälp här. Du räckte inte till och det blev för mycket att bära. Du gick ut och försökte skölja bort dem på barerna, men det gick inte. Du var vacker och männen trånade efter dig däruppe på balkongen, men du var invaderad av de döda och kunde inte ta emot kärlek. Det är länge sen nu, men du behöver fortfarande vara försiktig i New Orleans. När du är här är du extra känslig eftersom en del av de där andarna fortfarande pockar på din hjälp och din uppmärksamhet. Du behöver ha en stark gräns och förstå vad som är de och vad som är du. Men när du arbetar som berättare gör du en ”sacred act”. Även i det här livet har du en känslighet för andevärlden, om än med ett annat uttryck. Du berättar deras historier.”

Porträttbild på kajsa i dansstudion som hon bodde i

Sallie Ann gav mig fyra badsalter att bada i för rening och skydd, och ett litet ont öga som skulle jaga bort de behövande andarna. När jag gick därifrån svävade jag nästan i eufori och befrielse. Jag var trygg, tillåten och inte alls rädd. Hon hade pekat ut huset jag sex år tidigare valt för Veronica som det hus jag en gång bott i. Skissartat beskrev hon den kvinna jag fantiserat fram. Allting hon sa kändes igen i min kropp. Hur New Orleans sög i mig och hur jag också skulle kunna drunkna där. Jag ska absolut inte flytta dit och blir traumaterapeut, och även om jag inte kan bekänna mig till idén om reinkarnation, så gav hon mig ännu mer tillgång till och tillåtelse för berättelserna. De är alltid sina egna, de bär sin sanning och jag kan fortsätta att älska, och följa det okända. Och när allting en dag tar slut, när det inte finns något mer och jag är gammal och tom. Då ska jag åka till New Orleans, för att drunkna och lösas upp, i natten på St Claude Avenue.


Kajsa Grytt

Om författaren

Du kanske också gillar

Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse på den här hemsidan.

Läs mer