Om den okända

Ibland känner jag mig synsk. Ett år efter att jag skrivit en historia så händer det på riktigt! Hur är det möjligt!?

Frida K Thelin

5 min

Om den okända

Författare

Lördagskväll i April. Jag och min sambo håller andan när jag vänder på stickan, jag ser direkt att den visar två streck men jag fortsätter att stirra på testet och glömmer att andas. Tillslut kommer andetaget tillbaka och jag tittar på honom, han möter min blick och vi båda börjar asgarva. Vi sätter oss på golvet, skrattar ihop ett tag och sedan.. börjar vi städa lägenheten! Vi städar för att få kontroll över det okända som vi har framför oss.


Ibland känner jag mig synsk. Ett år efter att jag skrivit en historia så händer det på riktigt! Hur är det möjligt!?


Jag torkar av kylen. Vad har vi för mat här egentligen? Jag kastar mögelosten och min sambo hinner se det innan jag stänger soptunnan. ”Men, jag kanske vill äta den” Ska han få äta ost och inte jag? I 9 månader?! Jag lugnar mig snabbt, det kan han väl få göra, för han kommer inte kunna känna vad jag kommer känna i kroppen. Känslan av att ha en okänd människa sprattlandes i magen. Herregud någon ska sprattla i min mage! Vem?! Jag känner en torr känsla i halsen och behöver akut vatten, jag sväljer två stora glas.


Jag började skriva film för att jag var rädd för att bli vuxen. Jag och min bästa vän kände likadant och vi saknade omogna kvinnor på film. Nu, sex år senare har jag bearbetat vuxentemat i olika kort, lång, och tv-serie manus. Insikterna har varit många och det kommer en tid för allt, en tid för det okända vuxenlivet. Jag fortsätter att bearbeta tanken i långfilmen jag nu skriver. Den handlar om en kvinna som just fått barn och som tvekar på om hon kommer klara av att bära ansvaret som mamma resten av livet. Är det jag?


För mig är manusskrivandet högst personligt, men temat, frågeställningarna och situationerna kan gälla alla.


Min sambo skakar om mig i mina tankar. ”Hur mår du?” Jag vaknar till och tittar på honom, den blivande pappan till mitt barn. Han kommer bli världens bästa pappa, det har jag känt länge. Jag börjar gråta, han kramar mig. Jag frågar varför han inte gråter. Han ser på mig, ”Jag är chockad tror jag, och jag gråter ju sällan” Ja det är sant, han gråter sällan. ”Men om vi får en son ska han lära sig att det är okej att gråta, visst?” ”Absolut, det är klart” svarar han. Shit vi ska bli en familj!


- Vart får du allt ifrån?


Jag är sju år och sitter vid köksbordet, tittar ut på snön som lyser upp trädgården och adventsljusstaken som lyser upp dammet i fönstret. Det är en vecka kvar till julafton och skolan har just stängt för jullov. Min pappa tittar på mig med stora ögon, skrattar och skakar på huvudet. Han har läst min saga om Tomten som vill vara en del av den stora familjen som han besöker och ger julklappar till. Sagan bestod såklart av få ord och många stavfel men temat var tydligt, tomten ville hitta sin familj, han kände sig inte hemma i den han hade. Jag har alltid förundrats över hur det fungerar i en ”riktig” familj där mamma, pappa och syskon sitter tillsammans i soffan, äter pepparkakor och öppnar julklappar.


Minnen samlas i dig från att du föds och många ligger kvar som okända tankar. Ibland kan du reagera starkt på saker och du vet inte varför. Jag skriver ibland om saker som jag själv blir förvånad över att jag skriver om. Jag har börjat intressera mig för det här, vart får jag allt ifrån? Jag bearbetar tydligen minnen, drömmar och framtidsplaner i mina manus och för mig har det blivit en form av terapi.


Tillbaka till verkligheten. Jag städar vidare, men jag borde istället tänka på hur jag ska bli som förälder. Personen som finns i min mage kommer finnas nära mig i resten av mitt liv, och jag ska älska den personen. Jag vet inte vem det är, men jag ska älska hen. Hur kan jag vara säker på att det kommer bli så? Vad händer om jag inte känner så direkt? ”Jag dammsuger nu!” ropar min sambo från sovrummet och ett dån överröstar mina tankar. Jag öppnar ugnen och ser hur smutsigt det är därinne. Jag tittar runt i lägenheten från där jag står. Ser allt som behöver göras och jag ser framför mig hur en liten tvådagars bebis går runt och synar städningen, godkänner eller icke godkänner.


- Otroligt vilken fantasi du har.


Pappa bläddrar vidare i min skolbok och läser en ny historia. Vad är egentligen fantasi? Är det så magiskt som det låter eller är det minnen i dig som förvandlas och tar form i karaktärer och gripande historier? Det sägs att alla kan skriva, men alla kanske inte är redo att gräva i det okända inom sig.


För mig är det bäst att skriva på morgonen. Tidig morgon när jag inte tagit upp mobiltelefonen, tittat på nyheter eller fått intryck från något annat. Jag sätter mig vid datorn just när jag vaknar och ser vad som kommer till mig. ”Du måste vara modig för att bli manusförfattare, ingen kommer gilla det du skriver om du inte vågar vara sann i ditt berättande.” Så sa min första manuslärare. 2014 och jag hade just flyttat till Stockholm, blivit kär i en manusförfattare och börjat en kurs för att bli minst lika bra som han.


- Stockholm? Vad ska du göra där?


Jag sitter längst bak i en skåpbil med en familj jag inte känner och med de enda saker jag äger i deras baklucka. Jag skulle flytta till Stockholm för att följa mina drömmar. Eller rättare sagt flytta ifrån en gammal kärlek i Göteborg. Jag valde knappt själv att flytta till Stockholm, det gjorde min nya vän Johanna åt mig. Hon kom med förslaget på den där frukosten en morgon i Augusti ” Ska du med till Stockholm?” Jag minns att vi efter frukosten gick en promenad, hon och jag. Vi hade aldrig riktigt umgåtts själva innan. Jag var nog inte lika rädd för det okända på den tiden. Knappt två månader senare flyttade vi in i lägenheten i Hägersten. Jag var 27 år och sa till mig själv att nu kan jag leka runt i tre år till, men efter det ska jag hitta min plats och bli vuxen.


Jag ställer mig hastigt upp från golvet och världen snurrar, jag behöver få kontroll. Jag greppar efter mobiltelefonen och laddar ner första bästa gravidapp. Den säger att min bebis just nu är lika stor som en granatäpplekärna? Va? Hur ska jag relatera till att en rosa liten kärna simmar runt i min kropp, är det inte mer än så? Jag tänkte mig en liten bebis, jag går för snabbt fram, som vanligt. Ingenting är säkert än. Jag läser om osäkra veckor, risk för missfall innan vecka 12, ta inte ut lyckan i förskott. Lyckan? Paniken då? Och efter vecka 12 ska en oroa sig för Kub och Nipt och andra undersökningar med skumma förkortningar. Jag sjunker ner på golvet igen, ljudet av dammsugaren kommer närmare och just då känns det skönt att dånet överröstar mina tankar.


Det dröjde länge innan jag vågade börja skriva. När jag flyttade till Stockholm var jag musikalartist och Johanna skådespelare. Vi blev bästa vänner och möttes i vår längtan efter spänning, kärlek och meningsfullhet. Vi tog en kamera, gick ut och så såg vi vad som hände. Vi filmade en hel sommar och åkte runt i Sverige och det tog lång tid innan vi hittade in i kärnan, det som var något, det som kunde tänkas bli en riktig film. Vi ägnade dagar åt att snubbla framför kameran, filma roliga tanter och fyllesjunga vid köksbordet. Men så i slutet av sommaren när vi insåg att filmen va skit, satt vi på en parkeringsplats, känslomässigt slut. Då, plötsligt kom filmen. Ett enkelt samtal om att inte känna sig hemma i sin familj och en hamburgerdressing på tub som verktyg att ta ut vår aggression på. På så sätt kom vår första kortfilm till.


För en sekund har paniken i köket övergått till extrem kärlek, hela kroppen översköljs av känslan, kärleken till min lilla granatäpplekärna. Som jag ska älska dig. Jag gråter igen.


Det okända finns alltid där, men nu känns det mer närvarande. Egentligen är väl alla vägar okända, trots att du trampat upp samma stig under en lång period. En snabb väderväxling och en ny okänd stig visar sig. Okänt, ordet som jag tidigare varit obehagligt börjar skifta färg, det kanske inte alls är något negativt. När jag tänker på det, så har okända vägar oftast lett till något bra. En familj, jag har länge skrivit om karaktärer som försöker hitta sin familj och sin plats i tillvaron, nu är det kanske dags att skriva om de som har lyckats hitta hem?

Om författaren

Du kanske också gillar

Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse på den här hemsidan.

Läs mer